Shihan Taiji Kase (1929-2004)
Den störste mästaren inom Shotokan Ryu och Karate Do, Taiji Kase, föddes den 9 februari i Chiba, Japan.
Hans far, Nobuaki Kase hade 5 Dan i judo och satte även den 6 årige sonen i judoträning. Vid 16 hade Taiji Kase uppnått 3 Dan och hade även praktiserat aikido och kendo.
Vid denna tid läste han Gichin Funakoshis bok ”Karate-do Kyohan” och blev intresserad, vilket ledde till att han sökte sig till Gichin Funakoshis dojo. Där tränade hans tredje son, Yoshitaka Funakoshi, som var döende i TBC. Den unge Kase fick se en människa praktisera karate med det fokus och intensitet som är möjlig att komma åt i gränslandet mellan liv och död, karate på liv och död. Yoshitaka utvecklade funktion och form till hittills ouppnådda nivåer, som även testades på de kinesiska krigsfångar som japanska militären överlämnade.
Kase kunde berätta om den känsla av överhängande fara som spreds i dojon även om Yoshitaka bara praktiserade kata på egen hand. Dessa tidiga intryck kom att påverka Kase så djupt att han där och då valde den livsväg som han därefter höll och i sin tur utvecklade under hela sitt liv och fram till sin död.
Eftersom Kase kom från en samurajfamilj blev han i andra världskrigets slutskede, som 15-åring, rekryterad till flygvapnet och började tränas till kamikazepilot. Han och de andra tonåriga barnen i gruppen övade dagligen på att hoppa ut från upphöjningar med atrapper av de bomber de skulle bära med sig när deras flygdag kom. Dagen före hans uppdrag kapitulerade Japan. Kases kapten sa åt sin grupp att glömma allt som hänt och begick därefter sepukku.
Kase brukade säga “Eftersom jag kunde ha dött i kriget men fick leva så har jag aldrig anledning att vara ledsen.”
I en postum artikel skrevs: “Han sågs alltid med ett leende eller ett speciellt, inre sinnestillstånd.”
Efter kriget var Gichin Funakoshis Shotokan dojo förstörd av bombningar och hans son Yoshitaka hade avlidit i TBC. Kase tränade åter judo ett kort tag men återgick till karate när Gichins elever återförenades.
Taiji Kase började läsa ekonomi vid Senshu-universitetet och blev kapten för den framgångsrika karatelaget där. 1951 tog han 3 Dan och var fast besluten att bli professionell karateinstruktör. Han tränade med Tadao Okuyama som han ofta nämnde med stor respekt. Okuyama vandrade slutligen, på klassiskt manér, ut i skogen för att meditera i avskildhet och ta sin praktik djupare. Kase höll kontakten med honom under hela sitt liv och kunde berätta om högst besynnerliga möten med denne alltmer förändrade man. Kase själv gick till slut med i den väldiga och sedermera världsomspännande organisationen Japan Karate Association, JKA, där hans uppgift var att undervisa de högsta instruktörerna.
1963 skickades Kase sensei ut att leda en världsturné med sina yngre elever (Shirai, Enoeda, Kanazawa, Nishiyama med flera). De olika instruktörerna slog sig ner i olika länder och etablerade sig där. Kase kom till Paris 1965 som blev hans hem fram till hans död 2004.
Taiji Kase praktiserade alltid karate som Bu-Do, kampens väg.
I och med att han var med som styrande i JKA var han tongivande när de första tävlingsreglerna togs fram men poängterade samtidigt att tävlan i karate separerar utövaren från karate-do, från kampkonst och dess funktionella och spirituella rötter. Han uttryckte att tävlande kan vara en fas som intresserar utövaren under en tid men påpekade att man bör vara medveten om att regler, domares åsikter, tävlingsfokus är faktorer som styr och reducerar formen till att bli en sport.
Karate som Do, livsväg, står fri från yttre dekret och begränsningar och riktar sig mot den kultivering som finns bortom individens egna upplevda begränsningar.
Taiji Kases olika livserfarenheter, möten, starka band till samurajtraditionen och Bushido-kodex en kom att prägla hans uttolkning och utveckling av Shotokanstilen. Detta resulterade slutligen i hans infallsvinkel; Kase Ha Shotokan Ryu Karate Do. Hans förhållningssätt till karateutövandets alla aspekter applicerades till livet och levandet som helhet och blev till en väg till frigörelse för dem som gillar att praktisera på detta förkroppsligade och relationella sätt.
Taiji Kase följde sina läromästares idéer och arbetade oförtrutet under hela sin levnad med att ytterligare höja sin egen kapacitet vilket var tydligt för alla oss som instruerades av honom. Han delade alltid ut all kunskap han hade med tillit till att några av oss skulle kunna förstå något. Hans häpnadsväckande och omskakande fysiska demonstrationer var mer att betrakta som hans vilja att få oss att förstå vad som var fysiskt och metafysiskt möjligt för att hjälpa oss att ifrågasätta vår uppfattning av gränserna för den mänskliga förmågan.
Han gjorde dessutom ett distinkt val att undervisa Karate-do fritt från maktinriktade och ekonomiskt styrda villkor. Han behöll orubbligt denna hållning genom de många förändringar som oftast splittrade övriga organisationer inom karatevärlden.
Taiji Kase förkroppsligade kärleken till Karate-Do, vägen via karate, och vigde sitt liv till detta. Hans integritet, kompromisslösa passion, hans ödmjukhet och djupa humanism gjorde att Kase Sensei var, och alltjämt är, ett hoppingivande och inspirerande riktmärke för envar som känner kärlek till Karate-Do.
Det blixtnedslag som slog ner i mig 1987, då ett nybakat och mycket omskakat svartbälte, vid mitt första möte med honom på en stort träningsläger 1987 i Londons Chrystal Palace tände till den livgivande eld som alltjämt ger värme, näring, förståelse, förändring, utveckling, begränsningsfrihet och en hel del av sånt som i vissa fall anses som omöjlig galenskap.
Men rolig omöjlig galenskap.
Jag är honom för evigt tacksam.
Karatens historia
Karate är en kampkonst som utvecklades i Japan utifrån ett system som användes på ön Okinawa. Okinawa är huvudön i Ryukyu arkipelagen som är belägen knappt 50 mil söder om Japan men endast 5 km från Kina. Även om rötterna till asiatiska kampkonster kan spåras tusentals år bak till Indien så började utvecklingen av karaten som vi känner den idag på 1600-talet i Japan.
Enligt legenden tog en indisk munk vid namn Bodhidharma, grundaren av Zen-buddhismen, med sig Ch Uan-Fa till Shaolintemplet i Kina under Sung dynastin (960 till 1279). Vissa historiker hävdar att detta inte stämmer men många föredrar denna utsaga. Faktum är att väldigt lite är känt från den perioden. Från 1372, då kung Satto förklarade sin trohet till Kinas kejsare, finns det skrifter som berättar att man även praktiserade Ch Uan-Fa på Okinawa.
Under de efterföljande århundraden stärktes Ch Uan-Fa utövandet på Okinawa och praktiserades parallellt med en inhemsk kamform kallad Tode. 1609 marscherade den japanska Satsumaklanen iland på Ruykyuöarna och avskaffade öarnas självständighet och förbjöd all användning av vapen bland öarnas invånare. Till följd av detta skapades ett band mellan Ch Uan-Fa och Tode där utövarna i självförsvarssyfte utvecklade en kampmetod avsedd att stärka den fysiska och den själsliga kroppen. Denna nya form kom att kallas ”Te” (hand).
Te praktiserades i hemlighet i på öarnas tre huvudorter; Shuri, Naha och Tomari. De lokala varianterna av Te kom att kallas Shuri-Te, Naha-Te och Tomari-Te. Mellan 1784 och 1903 förändrades namnet från Te till Karate. 1875 upphörde Satsumaklanens ockupation och Ryukyuöarna blev officiellt en del av det Japanska kejsardömet. 1903 praktiserades karate öppet i skolor.
Gichin Funakoshi (1868 – 1957)
Vid denna tid var karate en kombination a hand- och fottekniker med stark influens från sitt ursprung. Karaten intruducerades officiellt på japanska fastlandet 1917 när Gichin Funakoshi visade upp kampformen på Butokuden (hall för krigiska färdigheter) i Kyoto. 1921 hade det blivit populärt och prins Hirohito blev mycket imponerad av vad han såg på uppvisningen. Detta inkluderades i hans officiella rapport till Japanska utbildningsministeriet och han rekommenderade dem att ta in karateundervisning vid universiteten.
Framstående mästare som Funakoshi, Mijagi och Mabuni bidrog till att skapa de tre stilar som alla andra kommer från. Dessa är Shotokan Ryu, Shito ryu och Gojo Ryu. Yoshitaka Funakoshi, Gichins son, vidareutvecklade och formade senare fram den Shotokan Ryu som vi har som rötter idag.
Gichin Funakoshi var även journalist och poet och skrev under namnet “Shoto”: “Viskande tall” eller “Vågor i tallen”. Shotokan kommer således från ”Shotos hall” vilket är dojon, träningshallen, som Gichin Funakoshi startade.
Yoshitaka Funakoshi (1906 – 1945)
Utveckligen av Shotokan såsom vi utövar den idag, utvecklades av Gichin Funakoshis tredje son, Yoshitaka Funakoshi.